Dold i ljuset – färgerna i emissionsnebulosor
I och omkring mänskliga bosättningar finns det en stor mängd ljus. Denna belysning hjälper oss inte bara att orientera oss i mörkret, den lyser också upp himlen. Svaga himlakroppar försvinner då – de täcks av den artificiella himmelsbelysningen.
Till skillnad från stjärnobjekt som till exempel klotformiga stjärnhopar och galaxer eller reflektionsnebulosor, som det blå skenet runt Plejaderna, avger emissionsnebulosor sitt ljus i helt specifika färger. De ljusaste av dessa så kallade emissionslinjer är
- H-alfa: 656,3 nm
- H-Beta::486,1 nm
- O-III_1: 495,9 nm
- O-III_2::500,7 nm
- S-II_1: 671,7 nm
- S-II_2: 673,1 nm
Medan endast O-III- och H-beta-linjerna kan ses med blotta ögat på grund av det mänskliga ögats dåliga känslighet för rött ljus, kan en kamera fånga alla färger.
Högpresterande nebulosafilter som Omegon Veil Nebelfilter dämpar artificiell belysning, men släpper igenom nebulosornas färger. På så sätt kan svaga emissionsnebulosor som Cirrusnebulosan eller Nordamerikanevelen observeras även utanför öknen eller högfjällen.
Sii-filter: Det smalbandiga filtret släpper igenom ljuset från joniserade svavelatomer vid 671,7 och 673,1 nanometer. Det är de linjer som många planetariska nebulosor, emissionsnebulosor och supernovarester strålar i.
Astrofotografering: Det är bäst att använda monokromatiska kameror. Helst kombinerar man exponering med sii-, oii- och h-alpha-filter. Resultatet blir en bild som visar de fina nebulosastrukturerna med hög kontrast och tydlighet.
