Dubbelstjärnhopen h och χ Persei

Oavsett om du använder en kikare eller ett teleskop, lever dubbelstjärnhopen i Perseus upp till sitt rykte som ett verkligt paradobjekt!

Dubbelstjärnhopen NGC 869/NGC 884 i stjärnbilden Perseus är för de flesta stjärnskådare mer känd som h och χ (uttalas: Ha och Chi). Gamla anteckningar från den grekiske astronomen Hipparchus visar att h och χ Persei siktades redan för över 2000 år sedan. Det var dock inte förrän på 1700-talet som den engelske astronomen John Flamsteed insåg att det rörde sig om öppna stjärnhopar.

Dubbelstjärnhopen kan ses redan med blotta ögat tack vare sin betydande storlek (20'/25') och ljusstyrka (5,3/6,1). För att hitta den, förläng linjen mellan γ och δ i Cassiopeja ungefär 2x mot sydost. Även under en ljus landskapshimmel kan du se en diffus fläck mellan Cassiopeja och Perseus, som vid närmare granskning ser ut att vara avlång och tvådelad. Fläcken kan sägas symbolisera handtaget på Perseus svärd.

Med en 8×30 kikare kan du se två ljusa nebulosor med några få upplösta stjärnor. I ett teleskop framträder två strålande stjärnhopar, tätt packade med blåvita, unga stjärnor. Dessutom kan man se några variabla röda jättar med en orange nyans, till exempel mellan de två hoparna eller nära centrum av χ Persei. Stjärnornas färgkontrast gör sig även bra på astrofotografier. Under en mörk himmel intensifieras den visuella upplevelsen enormt, det blir nästan som att se två glittrande högar med diamanter ligga på svart sammet.

En estetisk syn som även långvariga amatörastronomer njuter av gång på gång.

Båda stjärnhoparna tillhör den så kallade Perseus-OB1-associationen, en samling av blå, unga stjärnor i spektralklasserna O och B. Stjärnhop h ligger ungefär 6800 ljusår bort och χ på omkring 7600 ljusårs avstånd. De bägge stjärnhoparna utgör ett äkta par. Detta gör ansamlingen, med över 300 stjärnor vardera, till den enda hittills kända dubbelstjärnhopen i vår Vintergata.

För att fortfarande kunna beundra båda stjärnhoparna inom synfältet bör du välja en låg förstoring på cirka 30× till 50×. Men även högre förstoringar har sin charm. Från 100× syns hoparna mer i detalj, med dubbelstjärnor och multipelstjärnor. Inom NGC 869 kan man också se en liten böjd kedja av stjärnor som tillsammans med en motstående stjärna liknar en liten fallskärm.

Det är alltid ett nöje att skanna av Vintergatan med en kikare eller ett teleskop nära Cassiopeja, bara för att överraskas av de två stjärnhoparna. Speciellt för stora kikare är den livfulla synen av h och χ en av de mest imponerande på hela stjärnhimlen.

Författare: Michael Feiler / Licens: Oculum-Verlag GmbH