En utflykt på sommarhimlen

Från Sommartriangeln till Vintergatans centrum: Gör dig redo för en avkopplande promenad över sommarhimlen!

Astronomiskt sett har varje årstid sin charm. Vårt lilla rymdskepp, Jorden, visar oss de vackraste sevärdheterna under årets gång, och samtidigt kan vi njuta av utsikten från panoramafönstret ut mot rymden.

Lyran, Svanen och Örnen är framträdande stjärnbilder på sommarhimlen. Alla tre bildar med sina huvudstjärnor Vega, Deneb och Altair den välkända Sommartriangeln. Dessa stjärnor är några av de ljusstarkaste på norra halvklotet och står högt på himlen redan i skymningen. Särskilt Vega, som ligger 25 ljusår bort, är den som framförallt sticker ut mot den ljusa kvällshimlen.

I stjärnbilden Lyran hittar vi den planetariska nebulosan M57, även känd som Ringnebulosan. Vid hög förstoring är en oval rökring synlig även i det mindre teleskopet. Dess faktiska utbredning är 1,3 ljusår. En vit dvärgstjärna kan observeras i centrum, men den blir visuellt synlig endast med stora teleskop.

För den som gillar att använda nebulosafilter bjuder stjärnbilden Svanen på den 18 000 år gamla Cirrusnebulosan, som är en rest av en supernova. Med ett UHC-filter framträder imponerande filamentstrukturer. Den är väldigt utsträckt och har en ganska svag ytljusstyrka.

När mörkret faller under juli eller augusti, och om du befinner dig i södra Sverige med en klar söderhorisont, kan du få en glimt av stjärnbilden Skytten nära horisonten. Se därför till att välja en observationsplats med ostörd sikt långt ner mot syd. I detta område vimlar det av ljusa områden i Vintergatan, eftersom vi riktar blicken direkt mot vår galax centrum. Det nästan cirkelformade Sagittariusmolnet är iögonfallande och går knappast att missa om du letar efter det. Du hittar det i en stjärnrik region under stjärnbilden Örnen.

Femton grader lägre kan du under goda förhållanden stöta på Skytten – en konstellation som sträcker sig ungefär trettio grader över himlen. Vid första anblicken är det bara de ljusstarkaste stjärnorna som sticker ut, och deras placering påminner om en tekanna. Det är därför folk i branschen kallar denna del för just "Tekannan". Kan du se den på bilden? Handtaget till vänster, pipen till höger och locket ovanpå. I dess omedelbara närhet hittar du de vackraste deep-sky-objekten, som vi nu ska titta närmare på. 

På mörka nätter kan vi se Lagunnebulosan M8 med blotta ögat. Den är ett vackert objekt genom en kikare, men i ett teleskop är den helt enkelt fantastisk.

Du kommer inte att ha några svårigheter att hitta Lagunnebulosan, eftersom dess lätt rödaktiga färg omedelbart drar blickarna till sig. Om du trots allt inte hittar den direkt kan du använda dig av stjärnorna λ Sgr och μ Sgr, som bildar en triangel med nebulosan. Det är en utsträckt gasnebulosa på ett avstånd av 6 000 ljusår, som har en långsträckt form och en mörk nebulosa i form av en lagun. Denna skiljer den ljusa delen av nebulosan från en öppen stjärnhop som är inbäddad i nebulosan och som ursprungligen bildades där.

Ett problem du kan ha när du observerar är att den står så lågt, bara 15 grader ovanför horisonten. Därför bör du inte bara söka dig till en upphöjd plats, utan också hoppas på optimala väderförhållanden.

Intill M8 kan vi observera Trifidnebulosan M20, Omeganebulosan M17 och även Örnnebulosan M16. Dessa är alla paradexempel på gasnebulosor som bör ingå i varje hobbyastronoms observationslista. Men låt oss först fokusera på Trifidnebulosan.

Om du redan har Lagunnebulosan i ditt teleskop är den inte långt borta. Mindre än en och en halv grad åt nordväst når du Trifidnebulosan, som bör vara synlig i din optiska sökare. Den ligger 5 200 ljusår bort och sträcker sig över ett område på 20 bågminuter. För observationen rekommenderar vi ett teleskop, men under bra förhållanden kan du även använda en kikare.

Namnet Trifid kommer från dess tredelade struktur, eftersom en mörk nebulosa ligger som ett svart kors över den ljusa delen av nebulosan. Denna struktur är dock bara uppenbar i ett stort teleskop; mindre instrument visar endast en ljus nebulosa med enstaka ljusa stjärnor.

För att förbättra kontrasten vid observation kan du använda dig av ett UHC-filter, som i detta fall ger något bättre resultat än ett OIII-filter.

Örnnebulosan, som ligger 7000 ljusår bort, blev berömd för 20 år sedan. Hubble-teleskopet riktade in sig på den och visade oss en bild av tre nebulosakolonner som var fyra ljusår långa, och som också blev kända som Skapelsens pelare eftersom de visade områden där stjärnor bildades.

Sådan bakgrundsinformation är alltid intressant för våra egna observationer, vi får en helt annan syn på objekten när vi vet mer om dem.

Örnnebulosan är i allmänhet känd som M16. Men detta är faktiskt ett missförstånd, eftersom det officiellt handlar om en stjärnhop inbäddad i nebulosan. Örnnebulosan själv bär beteckningen IC 4703.

För att lokalisera Örnnebulosan – börja med att inrikta dig på stjärnan γ Sct i stjärnbilden Skölden, strax ovanför Skytten. Denna stjärna lyser med en ljusstyrka på 4,6 m och går lätt att urskilja med blotta ögat. Om du har en Telrad- eller Radiantsökare, blir det enklare att hitta nebulosan:

För teleskopet lite uppåt tills du ser stjärnan mellan den första och andra målcirkeln. Vrid sedan åt väster (alltså åt höger) tills γ Sct befinner sig en liten bit (ca 0,5°) till vänster om den yttersta målcirkeln.

För att se nebulosan ordentligt behöver du en mörk himmel och ett teleskop med en öppning på 150 mm eller mer. I kombination med ett UHC- eller OIII-nebulosafilter blir observationen optimal, och båda filtertyperna presterar lika bra för detta objekt.

Med lite tur kan du känna igen örnens vingar i nyansskillnaderna.

Den vackraste och mest kända gasnebulosan är utan tvekan Orionnebulosan M42. Detta objekt är vinterhimlens kronjuvel. De flesta vackra gasnebulosorna kan dock iakttas bäst under sommaren, lite beroende på var man befinner sig. Längs en linje från Svanen till Skytten hittar man Nordamerikanebulosan, Cirrusnebulosan, Örnnebulosan, Omeganebulosan och Lagunnebulosan.

Medan de tre första oftast bara kan urskiljas på en ljusförorenad himmel med hjälp av filter, och den sista ligger så nära horisonten att den ofta döljs av dis, är Omeganebulosan ett objekt som kan upptäckas med vilket teleskop som helst. När den passerar meridianen kan den i södra Sverige nå en höjd på tiotalet grader, längre norrut kan det dock hända att den inte syns. Med sin ljusstyrka på 6 m upptäcktes den redan för över 200 år sedan av observationspionjären Charles Messier, och den fick beteckningen M17 i hans katalog.

De teleskop som användes vid den tiden var inte särskilt ljusstarka och kunde endast visa de mest framträdande delarna av nebulosan. En särskilt iögonfallande del var en båge i form av en hästsko, varifrån objektet fick sitt namn. Därför kan man ibland utöver beteckningen Omeganebulosan också hitta benämningarna Hästskonebulosan eller Svannebulosan. Egentligen passar namnet Svannebulosan bäst.

Moderna teleskop, i kombination med ett vidvinkelokular och ett nebulosafilter, erbjuder en vy av detta objekt som man inte kunde föreställa sig för 200 år sedan.

Vad ser du med olika teleskopöppningar?

Den "historiska Omega-bilden" är nu bara en liten del av det totala objektet och beskriver endast den böjda halsen på en svan. Vid goda observationsförhållanden kan man med en 4-tums öppning tydligt urskilja den simmande svanen. Med en 8-tums öppning börjar även de första yttre områdena att bli synliga. När man använder ett UHC-filter verkar svanen sväva i en sjö av svagt dis. Med 12 tum kan du identifiera fina strukturer i svanens kropp. Karakteristiskt är några mörka banor som går något snett genom kroppen. Om du tittar noga kan du också se att svanen bär en krona på sitt huvud.

Fysiskt sett är M17 en ung stjärnbildande region. Inuti finns en öppen stjärnhop som bara är några miljoner år gammal, och som joniserar vätgasen och får den att lysa upp. Stjärnhopen i sig går dock inte att observera eftersom den döljs av nebulosan. Enligt de senaste mätningarna ligger Omeganebulosan ca 6 000 ljusår bort och har en diameter på ungefär 70 ljusår.

M17 är så ljusstark att den kan identifieras direkt i sökaren – ändå är den inte lätt att hitta. Omgivningen är visserligen rik på stjärnor, men det saknas distinkta mönster. Söder om stjärnbilden Örnen finns en kedja av flera 4 m-stjärnor som tillhör stjärnbilden Skölden. Den sydligaste stjärnan har 4,7 m. Därifrån är det ca 3 grader till det lilla molnet M24 i Sagittarius. Halvvägs dit kan du hitta M17.