Omegon Pro Filter

Filter gör ofta deep-sky-objekt tydligt synliga. Omegon Pro-filtren har testats både praktiskt och i laboratoriet.

Sedan mitten av 2016 erbjuder Omegon, Astroshops eget märke, en serie kallad Omegon Pro, utöver de redan etablerade filterserierna Basic och Advanced. Vi har testat dem både i labb och i verkligheten.

Utöver det traditionella LRGB-filtersetet omfattar Omegon Pro-serien filter som UHC, CLS, Hα, Hβ, OIII (CCD) och SII (CCD), tillgängliga i storlekarna 1,25 tum och 2 tum. Alla filter i serien levereras med ett testprotokoll i form av en transmissionskurva, vilket Omegon hävdar är unikt framtagen för varje enskilt filter. Det ger köparen full insikt i filtrets specifika egenskaper, eftersom variationer kan uppstå mellan produkter i massproduktion. För vårt test erhöll vi fullständiga uppsättningar av både 1,25 tum och 2 tum från Omegon.

Filtertesterna genomfördes i två steg: dels ett laboratorietest utfört av André Knöfel, där transmissionsegenskaperna mättes med en Agilent Cary Varian 5000 UV-Vis-NIR spektrofotometer, dels fälttest på himmelsobjekt som utfördes av Christoph Kunze. På grund av tidsbegränsningar och väderleksförhållanden kunde de fältmässiga testerna endast utföras visuellt på LRGB-setet samt UHC-, CLS- och OIII-filtren. Hα-, Hβ- och SII-filter testades uteslutande i laboratoriemiljö.

Filtren kommer väl skyddade i en plastbehållare, precis som man kan förvänta sig. Ytterförpackningen består av en liten plastpåse och en enkelt designad kartong. Plastbehållaren är lätt att öppna, utan risk att innehållet faller ut. När det gäller filtrens känsla ger förhållandet mellan vikt och storlek ett mycket kvalitativt intryck.

Eftersom handhavandet spelar en viktig roll i mörker bör det här nämnas att alla 1,25-tumsversioner har en slät ramyta, medan 2-tumsversionerna är räfflade. Det senare är klart mer fördelaktigt när det kommer till grepp. Gängorna är av hög kvalitet och passade perfekt i alla okular vi testade, liksom i ett 1,25 tums filterhjul, utan att fastna.

Omegons Pro LRGB-filteruppsättningar uppvisar en ganska jämn transmission över stora områden. Från rött till blått minskar transmissionen endast marginellt på en hög nivå, vilket inte påverkar den praktiska användningen.

Det finns en liten överlappning mellan färgområdena, och luminansfiltret är öppet över hela RGB-området med en genomsnittlig transmission på 97%. Det blockerar på ett säkert sätt inom UV-området och NIR-området för vanliga CCD- och DSLR-kameror. Halos och reflexioner när man använder filter diskuteras ofta i olika internetforum, eftersom dessa fenomen för en tid sedan uppstod kring ljusa stjärnor med vissa produkter från olika leverantörer, och manifesterade sig som en slags glöd eller halo.

Denna effekt skulle bara kunna elimineras med avancerad bildbehandling. Dessutom är filtrens homofokalitet viktig, eftersom det är otänkbart att behöva omfokusera för varje kanal. Testerna genomfördes med en monokrom DMK från Imaging Source, ett 1,25-tums filterhjul och en 8-tums f/4 Newton vid observation av Alcor och Mizar. Resultatet visade att det inte fanns några reflexer och att alla filter var homofokala.

Ljusföroreningar är ett mycket aktuellt ämne inom observationsastronomin. Därför har nog varje aktiv observatör någon gång stött på begreppet astronomiska filter, vars syfte är att öka kontrasten mellan objektet och himmelsbakgrunden. Idag finns det en mängd så kallade stadsljusfilter och filter som är avsedda att underlätta vid visuell observation. De två Omegon Pro CLS- och UHC-filtren testades under fem nätter under olika förhållanden och på olika platser. Som en del av testförberedelserna sökte man specifikt efter platser med märkbar ljusförorening: en förort nära, och en plats inne i staden Chemnitz – knappast några favoritställen för en visuell observatör. Observationerna genomfördes med en 10-tums f/4 Newton, en 8-tums f/4 Newton, en 120/600 refraktor och en 70/350 refraktor. På f/4-enheterna användes ett 1,25-tums Nagler-okular och ett 2-tums 100° vidvinkelokular.

På refraktorerna användes en mängd olika okular från okularlådan. 1,25-tumsfiltren placerades behändigt i fem av positionerna i ett filterhjul, vilket lämnade en filterplats fri för ren ofiltrerad jämförelse. Varje observationsnatt observerades samma objekt. Observationslistan innehöll olika typer av nebulösa formationer samt, i experimentellt syfte, galaxer och klotformiga stjärnhopar.

Som resultat av observationerna kan man konstatera att båda smalbandsfiltren har sin plats. I praktiken uppstår snabbt en känsla av kontrastskillnad mellan filtren, något som blir mycket tydligt med ett filterhjul. Här avgör objektets ytljusstyrka, enhetens öppning och ljusföroreningens intensitet valet av filter. Denna kontrastskillnad blev särskilt framträdande vid observation av Cirrusnebulosan: Med en 10-tums f/4 Newton utan filter kunde man skymta en långsträckt nebulosa nära staden – en oerfaren observatör skulle förmodligen ha missat den – direkt från staden var den osynlig.

Med CLS-filtret blev de första nebulösa strukturerna synliga på båda platserna. Dessutom stod de ut mycket tydligare från bakgrunden – med detta filter verkade stjärnorna gröna och betydligt svagare, men utan att det var störande då fokus låg på objektet. UHC-filtret gav här en ytterligare markant förbättring, himmelsbakgrunden verkade nästan svart och strukturerna blev tydligare. Med 70/350-refraktorn blev nebulosan synlig med CLS-filtret, från staden till och med – UHC-filtret gav ingen förbättring här.

Alla filter ger en bild utan förvrängningar och behåller skärpan ända ut till kanten. Värt att notera är att det finns situationer där ett CLS-filter fungerar bättre än ett UHC-filter. Detta märks när luftens genomsläpplighet är dålig, för då tar UHC bort för mycket och objektivets ytljusstyrka minskar i motsvarande grad. Denna observation bekräftades av den bevandrade astrokollegan Andreas Viertel, som under två nätter hjälpte till med testerna.

Eftersom CLS och UHC blockerar våglängderna från artificiellt ljus låg det nära till hands att testa kontrastökningen även på andra astronomiska objekt. Teoretiskt sett borde de inte ge någon förbättring, eftersom ytljusstyrkan hos galaxer och klotformiga stjärnhopar minskar kraftigt när filtren används. Det undersöktes hur minskningen av bakgrundsljusstyrkan förhöll sig till minskningen av objektets ljusstyrka. Nära staden, vid måttlig ljusförorening, lönar sig inte användningen, eftersom båda ljusstyrkorna (bakgrund och objekt) minskar i samma takt. Graden av ljusförorening är för låg. I direkta stadsmiljöer är det dock möjligt att hitta objekt där bakgrundens ljusstyrka avtar mer än objektets ytljusstyrka. Denna effekt kunde observeras på M 81/82.

I laboratoriet visade båda filtren mycket likartade transmissionskurvor. CLS-filtret sträcker sig några nanometer längre in i det gröna området av spektrumet – där det mänskliga ögat är känsligast. UHC-filtrets större transmission i det infraröda området är också märkbar, vilket kan vara viktigt vid astrofotografering eftersom CCD-sensorer är känsliga upp till ca 1000 nm. Båda filtren blockerar på ett mycket tillförlitligt sätt huvudemissionslinjerna från natrium- och kvicksilverlampor, som huvudsakligen är ansvariga för ljusföroreningar.

Laboratorietestet visade att alla linjefilter i Pro-serien i stort sett uppfyller halvvärdesbredden (FWHM) för sitt angivna transmissionsområde. Hα-filtret avviker mest från det angivna värdet, men med en FWHM på lite över 13 nm är det ändå ett av de allra bästa. Direkt på Hα-linjen uppmäts en transmission på 90% – ett riktigt bra värde. Alla andra filter ligger inom eller överträffar den angivna halvvärdesbredden. Hβ-filtret utmärker sig genom sin höga transmission i nära infrarött, och om detta inte önskas bör ett extra IR-blockfilter användas. Precis som CLS- och UHC-filtren, testades OIII-filtret visuellt, trots att det främst marknadsförs för CCD-användning. Dess maximala våglängd korresponderar dock med det mänskliga ögats ökade känslighet. Med tanke på att filtret släpper igenom så lite ljus krävs teleskop med öppningar från 150 mm eller större. Vid observation av Cirrusnebulosan med ett OIII-filter upplevs den som betydligt ljusare.

Denna upplevda ljusökning beror dock på den markanta kontrastökningen. En direkt växling till en tom plats i filterhjulet är slående och visar filtrets effektivitet, särskilt på Cirrusnebulosan. Samma observationsresultat återfinns i 2-tums versionerna, där observationerna gjordes med ett 100° okular. Det känns som om objektet svävar framför ögat – en fantastisk upplevelse! Det åtta tum stora f/4 Newton-teleskopet visar, med beaktande av dess öppning, en proportionell ökning i kontrast och detaljrikedom.

Filtren i Pro-serien imponerar med sin kvalitet. Utöver sin förstklassiga tillverkning erbjuder de visuella och fotografiska prestanda som helt klart matchar deras prissegment. Under våra tester uppvisade LRGB-setet inga tecken på reflexer, halos eller avvikelser i fokusering (homofokalitet). Samtliga filter håller samma fokusplan (homofokala), vilket gör dem särskilt lämpade för användning i ett filterhjul vid visuell observation.

Dessutom behåller alla visuella filter kantskärpan och försämrar inte bilden. I experimentella sammanhang kan CLS och UHC även användas utanför nebulösa strukturer för att blockera artificiellt ljus. OIII-filtret kan med fördel användas visuellt med en öppning på 8 tum eller större, men dess primära användningsområde är inom fotografi. Eftersom Hα-, Hβ- och SII-filtren inte kunde testas praktiskt, baseras bedömningarna här på laboratorieutvärderingar av transmissionskurvor. Dessa var genomgående positiva, med ett mindre avdrag för Hβ-filtrets något förhöjda transmission i det infraröda området.

Med introduktionen av sin Pro-filter serie har Omegon framgångsrikt kompletterat sitt produktutbud. Den gedigna tillverkningen och de utmärkta optiska egenskaperna, som klargjorts genom testprotokoll, gör dessa filter till ett självklart val för dem som söker kvalitet och optisk prestanda, även om det kan innebära en något högre kostnad jämfört med mer standardiserade filter.